En riktig femöring

Jag hittade en femöring idag i en gammal sparbössa. En Riktigt Femöring. En sån där stor av koppar. Och eftersom jag länge saknat en sån blev jag upriktigt glad. Jag gillar saker som går att använda och har inte så mycket prydnasföremål, och en femöring av koppar kan man faktiskt använda. Ni som kommer ihåg när femöringarna var i bruk eller har en förälder som är äldre än femti vet vad jag menar.
Man lägger dom på spisplattan när den är för varm, för attt snabbt få en lagom värmeledande distans till plattan när riset/potatisen kokar över! Mormor hade en, mamma också (hon har säkert sin kvar) och nu har jag en!

Annonser
Published in: on september 3, 2008 at 9:01 e m  Comments (3)  
Tags:

Ett liv utan kylskåp?

Kan ni föreställa er att leva utan en kyl? Att inte kunna öppna skåpdörren 15 gånger om dagen och kolla om där finns ngt gott, utan att behöva tänka på att inte släppa ut för mycket kyla? Att inte ha fryst mat, eller ens kall?  Det är inte alls längesedan man byggde hus utan kylskåp. Först på 50-talet började det bli vanligt med elektriska kylskåp.

Min mamma, mormors andra barn , född 1940, skriver detta på en fråga från mej:

Nej, någon kyl hade vi inte! Mjölken köpte man i ”mjölkhämtare” eller ”mjölkflaska” av rostfritt, aluminium eller emaljerat. På sommaren surnade mjölken snabbt, för vi hade bara ett ventilerat skafferi på skuggsidan av huset. Smöret var stenhårt på vintern och jättemjukt på sommaren. Man handlade ofta, så gott som varje dag, eftersom det inte fanns kyl. Perioden mellan mjölkflaskorna och tetrorna, såldes mjölken i glasflaskor med en kapsyl av metallfolie. Plomberad mjölk kallades ”plomb” -och fanns faktiskt några olika fetthalter, minns jag. På vintern frös mjölken i flaskan, så när man öppnade skafferiet på morgonen, satt kapsylen flera cm upp på en pelare av frusen mjölk. Glasflaskorna var det pant på, så man tog med sig tom diskad flaska till affären. F.ö. fanns dessa flaskor kvar även när du var liten. Inte heller då hade vi kyl, så vi klarade oss också med skafferi tills vi flyttade till lägenheten  i Östersund 1964 – där fanns det KYLSKÅP!

Published in: on mars 26, 2008 at 1:13 e m  Comments (3)  

Kassler och Raketost

Mamma läste bloggen och påminde mej om den andra färdigmaten, kassler. Som jag hatade och sa att jag aldrig skulle ge mina barn. Fast det är ju min åsikt, kassler kanske ansågs som högsta matmode.
En annan företeelse som nog var matmode var Raketost. Ni som sett Nattsudd med Björn Walde och Svante Grundberg minns nog deras utgjutelser i ämnet om inte annat, men Raketost var faktiskt någonting riktigt konstigt. Som sån där glass man skall klämma ut ur en tub och som ofelbart rinner ned på barnens händer och kläder. En designad ost, riktad till barn (tror jag) i en förpackning som borde kunnat användas till bakteriologisk krigföring. Osten (en rätt menlös mjukost med konsistens som björnklister) var förpackad i ett papprör, man sköt upp den underifrån med en rund pappskiva och skar av en lagom tjock skiva med ett därför avsett snöre som var fastsatt i kanten. Snöret blev efterhand fullt av klibbig och torkad ost i olika stadier. Bläh. Inte var den god heller. Men kul!

raketost1.jpg

Published in: on mars 25, 2008 at 8:13 f m  Kommentera  
Tags: ,

Chips var skräpmat, hamburgare fanns inte.

Nu är det Kusin 1 som talar igen. Jag har en lillebror som är född -63, så om jag talar i pluralis är det oftast oss två jag pratar om. Vi pratade mat vid påskmiddagen idag, ungarna och jag, därav detta inlägg:

Vi (min bror och jag) fick ALDRIG chips. Det var skräpmat. Inte heller ostbågar eller liknande. och inte hamburgare, för Mc Donalds var Ett Imperialistiskt Företag. Jag åt min första hamburgare (på Clock på Kungsgatan) när jag var 14. Den var äcklig, blöt, mjuk och okryddad, men vad jag minns blev jag inte särskilt beviken.

Vi drack inte heller läsk, men det berodde nog mest på att ingen av oss gillade kolsyra. Mer fanns dock, i smakerna apelsin och äpple på flaska, på tetra även päron. Svarta vinbär dök upp ett tag också.
Tetra förresten, en riktig tetrapak var trekantig och gick inte att få hem från affären utan att den stack hål på plastkassarna. När de fyrkantiga tetrorna kom hade man en liten hållare åt dom, med handtag på, för det hade man haft till de trekantiga ohanterliga tidigare.

Snabbmat och färdiglagat fanns knappt. I frysdisken låg det fiskpinnar, som man åt med kokt potatis och remouladås (jo, den var färdig, gjord av pulver och gräddfil tror jag). Vidare fanns blodpudding och kalvsylta att välja på när man hade lite bråttom. All annan mat gjorde man själv.
Bröd var mjukt och av limptyp, eller franska, eller kavring. Kavring var en kompakt, mjuk, sötat mörk huggkubbe som fastnade i gommen. Rätt oätlig utan mycket pålägg på.

Smöret var stenhårt och icke bredbart, så mamma lät det mjukna och vispade i rapsolja för att sedan kyla ned det igen. Flora var det första smörgåsmargarinet som dök upp, med enorma reklamkampanjer.

Lättprodukter var inte upfunna ännu (men alla barn var smala ändå). Av mjölk fanns det en typ. Den hette mjölk. Sedan dök det upp skummjölk, alltså fettfri mjölk där grädden var avskummad. Den var ljusblå och tunn. Vidare fanns det fil och långfil. Det kom något äckligt som hette Kefir i mitten av 70-talet, en sorts yoghurt som marknadsfördes med jättegamla ryska tanter och farbröder på. Morsan drack det såklart, hon köpte även fullkornsbröd när det dök upp. Vi barn hatade båda delarna. Vi åt limpmacka med smör och ost och drack oboj till. Oboj fanns även med blåbär-och jordgubbssmak en period. Mycket smarrigt tyckte vi.

Published in: on mars 22, 2008 at 9:37 e m  Comments (3)  
Tags:

En fin apelsin

När jag var hos mormor brukade hon skala en apelsin eller mandarin åt mig. Hon la klyftorna på ett kaffekoppsfat och serverade mig där jag satt och lekte.

Det är för mig idag bland det finaste man kan ge till någon.
En frukt.
Skalad.
Serverad.

Snällt. Opretentiöst. Gott. Nyttigt.

Published in: on mars 22, 2008 at 5:31 e m  Kommentera