En riktig femöring

Jag hittade en femöring idag i en gammal sparbössa. En Riktigt Femöring. En sån där stor av koppar. Och eftersom jag länge saknat en sån blev jag upriktigt glad. Jag gillar saker som går att använda och har inte så mycket prydnasföremål, och en femöring av koppar kan man faktiskt använda. Ni som kommer ihåg när femöringarna var i bruk eller har en förälder som är äldre än femti vet vad jag menar.
Man lägger dom på spisplattan när den är för varm, för attt snabbt få en lagom värmeledande distans till plattan när riset/potatisen kokar över! Mormor hade en, mamma också (hon har säkert sin kvar) och nu har jag en!

Annonser
Published in: on september 3, 2008 at 9:01 e m  Comments (3)  
Tags:

Att skriva

har inte alltid varit så lätt som nu. Papper och penna har man ju ”alltid” använt, men det där med att skriva snyggt och prydligt eller för duplicering…
Numer är det ju jättelätt. I princip alla har en dator och en skrivare hemma. Eller åtminstone på jobbet. Och har man en dator kan man behandla texten, flytta styckena, ändra, stryka osv. Och sen köra ett rättstavningsprogram när man är klar!

Mne förr hade man en skrivmaskin om man skrev mycket, eller hade fått eller ärvt en. Vet ni varför bokstavstangenterna på datorn sitter som de gör? QWERTYUIOP osv? Det är för att inte armarna på de gamla skrivmaskinerna skulle trassla in sej. Man satte helt enkelt ofta använda bokstäver långt ifrån varandra.

Om man skrev fel så drog man ut pappret ur maskinen och började om, eller kletade över bokstaven med tippex (vitt jox i en flaska). Typsnittet var ju bara ett, och ofta vinglade raderna upp och ner när maskinen blev lite sliten. Här kan du ladda ned ett remingtontypsnitt gratis, om du vill veta hur det såg ut när man skrev med en sån maskin. Jag hade ingen skrivmaskin, men min kusin (5 här på bloggen) hade en gammal svart, en sån här ungefär:

skrivmaskin.jpg

Och en klasskompis hade en jättemodern. Den hade skrivhuvud, en kula med bokstäverna på istället för de trassliga armarna, och lite minne, så den kunde radera en mening bakåt med ett vitt raderband som skrev över de nyss skrivna bosktäverna.
Jag var djupt imponerad, minns jag.

Published in: on mars 25, 2008 at 2:12 e m  Comments (2)  
Tags: , ,

Ljud och sånt

Ett område det hänt HUR mycket som helst inom är musiken. Eller snarare dess upp-och avspelning. Och inspelning!

Förutom en jättestor radio med vita tangenter (som jag låtsades spela piano på)

luxorradio.jpg

hade vi en vit transistorradio som var med i båten, och en resegrammofon. En enkel plastanordning med (såvitt jag minns) högtalare i locket och en arm som hade en gummisnodd under att reglera nåltrycket med. För er som inte vet vad en grammofon eller skivspelare är såg den ut så här fast enklare (denna är nog rätt ny).

resegrammofon.jpg

Skivorna var av vinyl (=plast), singlar med en låt på varje sida och LP (longplay) med 6-7 låtar på varje sida. Omslagen var ofta mer fantasifulla är innehållet, ibland jättsnygga och smakfulla, ibland hemska. När jag hör en låt från 70-talet minns jag ofta vilket nummer den hade på skivan, vilka låtar som låg före och efter samt hur omslaget såg ut.

Vi hade också en rullbandspelare med inbyggd högtalare, 4 kanaler och en rund söt mikrofon som man ställde framför det man ville spela in. Den såg ut ungefär så här:

rullband.jpg

Jag minns att jag spelade gitarr med mej själv någon gång. Bandspelaren drevs av en tjock gummisnodd som var väldigt kul att leka med när den gick av, den hade liksom minne och drog sakta ihop sej när man töjde ut den.

Published in: on mars 25, 2008 at 12:25 e m  Comments (1)  
Tags: , , ,