En riktig femöring

Jag hittade en femöring idag i en gammal sparbössa. En Riktigt Femöring. En sån där stor av koppar. Och eftersom jag länge saknat en sån blev jag upriktigt glad. Jag gillar saker som går att använda och har inte så mycket prydnasföremål, och en femöring av koppar kan man faktiskt använda. Ni som kommer ihåg när femöringarna var i bruk eller har en förälder som är äldre än femti vet vad jag menar.
Man lägger dom på spisplattan när den är för varm, för attt snabbt få en lagom värmeledande distans till plattan när riset/potatisen kokar över! Mormor hade en, mamma också (hon har säkert sin kvar) och nu har jag en!

Published in: on september 3, 2008 at 9:01 e m  Comments (3)  
Tags:

Ett liv utan kylskåp?

Kan ni föreställa er att leva utan en kyl? Att inte kunna öppna skåpdörren 15 gånger om dagen och kolla om där finns ngt gott, utan att behöva tänka på att inte släppa ut för mycket kyla? Att inte ha fryst mat, eller ens kall?  Det är inte alls längesedan man byggde hus utan kylskåp. Först på 50-talet började det bli vanligt med elektriska kylskåp.

Min mamma, mormors andra barn , född 1940, skriver detta på en fråga från mej:

Nej, någon kyl hade vi inte! Mjölken köpte man i ”mjölkhämtare” eller ”mjölkflaska” av rostfritt, aluminium eller emaljerat. På sommaren surnade mjölken snabbt, för vi hade bara ett ventilerat skafferi på skuggsidan av huset. Smöret var stenhårt på vintern och jättemjukt på sommaren. Man handlade ofta, så gott som varje dag, eftersom det inte fanns kyl. Perioden mellan mjölkflaskorna och tetrorna, såldes mjölken i glasflaskor med en kapsyl av metallfolie. Plomberad mjölk kallades ”plomb” -och fanns faktiskt några olika fetthalter, minns jag. På vintern frös mjölken i flaskan, så när man öppnade skafferiet på morgonen, satt kapsylen flera cm upp på en pelare av frusen mjölk. Glasflaskorna var det pant på, så man tog med sig tom diskad flaska till affären. F.ö. fanns dessa flaskor kvar även när du var liten. Inte heller då hade vi kyl, så vi klarade oss också med skafferi tills vi flyttade till lägenheten  i Östersund 1964 – där fanns det KYLSKÅP!

Published in: on mars 26, 2008 at 1:13 e m  Comments (3)  

Att skriva

har inte alltid varit så lätt som nu. Papper och penna har man ju ”alltid” använt, men det där med att skriva snyggt och prydligt eller för duplicering…
Numer är det ju jättelätt. I princip alla har en dator och en skrivare hemma. Eller åtminstone på jobbet. Och har man en dator kan man behandla texten, flytta styckena, ändra, stryka osv. Och sen köra ett rättstavningsprogram när man är klar!

Mne förr hade man en skrivmaskin om man skrev mycket, eller hade fått eller ärvt en. Vet ni varför bokstavstangenterna på datorn sitter som de gör? QWERTYUIOP osv? Det är för att inte armarna på de gamla skrivmaskinerna skulle trassla in sej. Man satte helt enkelt ofta använda bokstäver långt ifrån varandra.

Om man skrev fel så drog man ut pappret ur maskinen och började om, eller kletade över bokstaven med tippex (vitt jox i en flaska). Typsnittet var ju bara ett, och ofta vinglade raderna upp och ner när maskinen blev lite sliten. Här kan du ladda ned ett remingtontypsnitt gratis, om du vill veta hur det såg ut när man skrev med en sån maskin. Jag hade ingen skrivmaskin, men min kusin (5 här på bloggen) hade en gammal svart, en sån här ungefär:

skrivmaskin.jpg

Och en klasskompis hade en jättemodern. Den hade skrivhuvud, en kula med bokstäverna på istället för de trassliga armarna, och lite minne, så den kunde radera en mening bakåt med ett vitt raderband som skrev över de nyss skrivna bosktäverna.
Jag var djupt imponerad, minns jag.

Published in: on mars 25, 2008 at 2:12 e m  Comments (2)  
Tags: , ,

Ljud och sånt

Ett område det hänt HUR mycket som helst inom är musiken. Eller snarare dess upp-och avspelning. Och inspelning!

Förutom en jättestor radio med vita tangenter (som jag låtsades spela piano på)

luxorradio.jpg

hade vi en vit transistorradio som var med i båten, och en resegrammofon. En enkel plastanordning med (såvitt jag minns) högtalare i locket och en arm som hade en gummisnodd under att reglera nåltrycket med. För er som inte vet vad en grammofon eller skivspelare är såg den ut så här fast enklare (denna är nog rätt ny).

resegrammofon.jpg

Skivorna var av vinyl (=plast), singlar med en låt på varje sida och LP (longplay) med 6-7 låtar på varje sida. Omslagen var ofta mer fantasifulla är innehållet, ibland jättsnygga och smakfulla, ibland hemska. När jag hör en låt från 70-talet minns jag ofta vilket nummer den hade på skivan, vilka låtar som låg före och efter samt hur omslaget såg ut.

Vi hade också en rullbandspelare med inbyggd högtalare, 4 kanaler och en rund söt mikrofon som man ställde framför det man ville spela in. Den såg ut ungefär så här:

rullband.jpg

Jag minns att jag spelade gitarr med mej själv någon gång. Bandspelaren drevs av en tjock gummisnodd som var väldigt kul att leka med när den gick av, den hade liksom minne och drog sakta ihop sej när man töjde ut den.

Published in: on mars 25, 2008 at 12:25 e m  Comments (1)  
Tags: , , ,

Kassler och Raketost

Mamma läste bloggen och påminde mej om den andra färdigmaten, kassler. Som jag hatade och sa att jag aldrig skulle ge mina barn. Fast det är ju min åsikt, kassler kanske ansågs som högsta matmode.
En annan företeelse som nog var matmode var Raketost. Ni som sett Nattsudd med Björn Walde och Svante Grundberg minns nog deras utgjutelser i ämnet om inte annat, men Raketost var faktiskt någonting riktigt konstigt. Som sån där glass man skall klämma ut ur en tub och som ofelbart rinner ned på barnens händer och kläder. En designad ost, riktad till barn (tror jag) i en förpackning som borde kunnat användas till bakteriologisk krigföring. Osten (en rätt menlös mjukost med konsistens som björnklister) var förpackad i ett papprör, man sköt upp den underifrån med en rund pappskiva och skar av en lagom tjock skiva med ett därför avsett snöre som var fastsatt i kanten. Snöret blev efterhand fullt av klibbig och torkad ost i olika stadier. Bläh. Inte var den god heller. Men kul!

raketost1.jpg

Published in: on mars 25, 2008 at 8:13 f m  Kommentera  
Tags: ,

Det fanns en svart häst

ovanför trappan på Åhlens, eller var det Domus? I Östersund. Den hade stela tyglar av metall och öppen mun med röd insida. Om man drog i tyglarna så skumpade den fortare (detta under förutsättning att man stoppat i en 25-öring såklart, annars gjorde den ingenting, fast det gick bra det med).
Jag minns inga andra rörliga penningdrivna åkdon förutom den svarta hästen och så de vanliga gula. De gula hade riktiga lädersadlar men den svarta var ju lite interaktiv och därmed häftigare. Inga helikoptrar, elefanter eller rymdskepp.
Undrar hur länge de där pneutmatiska hästarna funnits?

På skoaffären hade de en hund som troligen reagerade på ngn sorts fotocell. Den for i alla fall fram och skällde mekaniskt och bulldoggsartat knarrigt när man gick förbi. Rätt läskig.

/Kusin 1

Published in: on mars 24, 2008 at 10:39 f m  Comments (1)  
Tags: ,

Chips var skräpmat, hamburgare fanns inte.

Nu är det Kusin 1 som talar igen. Jag har en lillebror som är född -63, så om jag talar i pluralis är det oftast oss två jag pratar om. Vi pratade mat vid påskmiddagen idag, ungarna och jag, därav detta inlägg:

Vi (min bror och jag) fick ALDRIG chips. Det var skräpmat. Inte heller ostbågar eller liknande. och inte hamburgare, för Mc Donalds var Ett Imperialistiskt Företag. Jag åt min första hamburgare (på Clock på Kungsgatan) när jag var 14. Den var äcklig, blöt, mjuk och okryddad, men vad jag minns blev jag inte särskilt beviken.

Vi drack inte heller läsk, men det berodde nog mest på att ingen av oss gillade kolsyra. Mer fanns dock, i smakerna apelsin och äpple på flaska, på tetra även päron. Svarta vinbär dök upp ett tag också.
Tetra förresten, en riktig tetrapak var trekantig och gick inte att få hem från affären utan att den stack hål på plastkassarna. När de fyrkantiga tetrorna kom hade man en liten hållare åt dom, med handtag på, för det hade man haft till de trekantiga ohanterliga tidigare.

Snabbmat och färdiglagat fanns knappt. I frysdisken låg det fiskpinnar, som man åt med kokt potatis och remouladås (jo, den var färdig, gjord av pulver och gräddfil tror jag). Vidare fanns blodpudding och kalvsylta att välja på när man hade lite bråttom. All annan mat gjorde man själv.
Bröd var mjukt och av limptyp, eller franska, eller kavring. Kavring var en kompakt, mjuk, sötat mörk huggkubbe som fastnade i gommen. Rätt oätlig utan mycket pålägg på.

Smöret var stenhårt och icke bredbart, så mamma lät det mjukna och vispade i rapsolja för att sedan kyla ned det igen. Flora var det första smörgåsmargarinet som dök upp, med enorma reklamkampanjer.

Lättprodukter var inte upfunna ännu (men alla barn var smala ändå). Av mjölk fanns det en typ. Den hette mjölk. Sedan dök det upp skummjölk, alltså fettfri mjölk där grädden var avskummad. Den var ljusblå och tunn. Vidare fanns det fil och långfil. Det kom något äckligt som hette Kefir i mitten av 70-talet, en sorts yoghurt som marknadsfördes med jättegamla ryska tanter och farbröder på. Morsan drack det såklart, hon köpte även fullkornsbröd när det dök upp. Vi barn hatade båda delarna. Vi åt limpmacka med smör och ost och drack oboj till. Oboj fanns även med blåbär-och jordgubbssmak en period. Mycket smarrigt tyckte vi.

Published in: on mars 22, 2008 at 9:37 e m  Comments (3)  
Tags:

En fin apelsin

När jag var hos mormor brukade hon skala en apelsin eller mandarin åt mig. Hon la klyftorna på ett kaffekoppsfat och serverade mig där jag satt och lekte.

Det är för mig idag bland det finaste man kan ge till någon.
En frukt.
Skalad.
Serverad.

Snällt. Opretentiöst. Gott. Nyttigt.

Published in: on mars 22, 2008 at 5:31 e m  Kommentera  

1961

Mitt första minne tror jag är från ett och ett halvt års ålder. Jag minns att jag sitter i någons knä, framför mej är en vägg och till vänster ett draperi. Genom draperiet kommer en dam som bär en skål med gula och gröna karameller inslagna i cellofan.

När jag frågade min mamma om vad detta kunde vara kom vi fram till att det måste vara från en flygning mellan Östersund där jag föddes och Stockholm, 1961. Planet var ett Metropolitan, ett tvåmotorigt propellerplan. Man fick karameller för att jämna ut lufttrycket vid start och landning.

Metropolitan

Vi flög mycket sällan. Detta var faktiskt enda gången jag flög som barn. Oftast åkte vi tåg, ligg-eller sovvagn. Senare bil, långa varma bilresor till Ångermanland.

Denna blogg skall handla om oss varande och blivande mormödrar och kanske ge våra barn och barnbarn en insyn i vår vardag . Vi (jag, min mamma, moster och yngsta kusin) har pratat om detta sedan 90-talet. Och nu finns formen.

Välkomna till vår och er värld!/Kusin 1

Published in: on mars 22, 2008 at 12:44 e m  Kommentera  
Tags: , , ,
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.